Vetenskapsrådet
Forska logga
En tidning från Vetenskapsrådet om forskningsfinansiering, forskningspolitiska frågor och forskningsinformation

Krönika: VM i Forskning

Krönika av Anders Karlsson, professor i Kvantfotonik vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH. Anders Karlsson var koordinator för projektet IST-QuComm som tilldelades ett av EUs René Déscartespris år 2004.
Så här års vänds forskningsvärldens blickar mot Kungl. Vetenskapsakademien och Svenska Akademin, eller snarare mot www.nobel.selänk till annan webbplats för nyheten om ”vem vann?” Ett stort antal andra forskningspriser finns också såsom Field Medal, Kung Faisals pris och Kyotopriset. Nobelpriset åtnjuter med rätta dock högst status, och är nog det enda pris gemene man, kvinna och barn känner till.

Lite naivt kan man undra vad priser har att göra med forskning? Och för att bredda frågan: Riskerar inte forskningspriser och en ökad elitsatsning inom forskning att fördunkla forskningens idealitet och dess drag av ”open-source” projekt där vi gemensamt ökar den kollektiva kunskapsmassan?

Självklart inte! Priser och medaljer har i alla tider funnits för att premiera arbeten och förtjänster, må så vara inom sport, i rikets tjänst, eller i vetenskap. Varför ska inte forskning få åtnjuta lite glitter och glamour utöver vardagsglädjen man upplever som forskare? Utan tvekan ökar glansen också samhällets intresse för forskning, och kanske får den en och annan tonåring att fundera på forskarbanan.

Om priser och medaljer avspeglar tidigare bedrifter, så utgör nya forskningsanslag samhällets förhoppning om framtida prestationer. När detta skrivs sitter säkert många i läsekretsen och filar på ansökan om Linnéstöd. Många har säkert också varit med i tidigare satsningar på starka forskningsmiljöer.

Som uppvuxen i Svedala känns orden ”excellens” och ”elitsatsning” lite som svordomar i kyrkan när de luftas på andra ställen än på TV-sporten. Men är det fel att lyfta redan starka forskningsmiljöer till en internationell toppklass?

Jag tror att majoriteten forskare tycker att konkurrens är stimulerande och gärna ser en fokusering på styrkeområden. Oron ligger mest i vem som gör prioriteringen, och utifrån vilka kriterier den görs – vad som läggs in i begreppet excellens. En satsning på starka forskningsmiljöer kan också verka konserverande, och måste enligt min mening kompletteras med satsningar på yngre forskares etablering, liksom med anslag enbart beviljade utifrån kvalitén på den föreslagna forskningen.

Myntets baksida vid en ökad tävlan och ett allt snabbare tempo är också risken att det sker på bekostnad av eftertanke och kvalitet, och att det än mer blir enbart publicering och inte undervisning och omvärldssamverkan som räknas vid akademisk meritering. I alla dessa fall finns skäl till eftertanke, dels hur man  ska hinna med att bevaka forskningens kvalité, och dels hur den akademiska karriärstegen och finansieringen kan möjliggöra för forskare att verka i alla sina roller, som forskare, lärare och deltagare i samhällsdebatten.

En elitsatsning är dock vad jag tror medborgaren i gemen förväntar sig att forskning ska representera. Man vill att det ska gå bra för Sverige. Från sportens värld vet vi också att när det går bra för proffsen – en Klüft, en Foppa, en Sörenstam – då blir hela laget stärkt, och då ökar allmänintresset än mer. Alla gillar en vinnare! Utom förloraren då kanske...

Text: Anders Karlsson
Senast uppdaterad: 2008-04-14