Krönika: Klimatforskning i massmedialt yrväder

Jag tror på vissa kraftsamlingar inom klimatforskningen, som polaråret. Erfarenheten visar att satsningar som de internationella ocean- och isborrningsprogrammen och polarårets föregångare, det internationella geofysiska året 1957, har lett till massiv ny kunskapsuppbyggnad om vår planet, dess historia och det naturliga klimatsystemet. Denna typ av satsningar är geo- och miljövetenskapernas mobila motsvarigheter till fysikernas stora fasta anläggningar för atomfysik och fusionskraft. Jag hoppas att de i framtiden kan få motsvarande status och resurstilldelning.    

Jag tror på en viktig roll för samhällsvetarna i klimatforskningen, även om många av dem verkar lite yrvakna och ovana vid den ibland globala skala som forskningen måste bedrivas i. Naturvetare kan beskriva de förväntade fysiska effekterna av klimatförändring, till exempel en högre havsytenivå, men hur det faktiskt påverkar individers och lokalsamhällens anpassnings- och överlevnadsstrategier i länder som Bangladesh är rimligen en fråga för samhällsvetare.

Jag tror på varsamhet med orden, därför att ord och termer inte bara passivt förmedlar det vi vill ge uttryck för. Vårt sätt att tänka och agera påverkas faktiskt av vilka ord vi väljer. Ett exempel är det ganska nya ordet ”klimatpolitik”. Det täcker brett in alla politiska åtgärder och beslut som kan påverka klimatet. Så långt är allt gott och väl, men ordet i sig leder också lätt till bilden att människan enväldigt styr klimatet. Och den tanken är lika mycket vidskepelse som ”intelligent design”. Vi har faktiskt haft ca fyrtio istider under de senaste tre miljonerna år, utan att människan på något sätt var inblandad.

Jag tror inte på värdet i att använda termen klimatförnekare. Vi behöver ingen kollektiv och demoniserande klassificering av forskare och personer som inte ansluter sig till alla ipcc:s slutsatser. Jag tycker att en sådan etikettering i sig är oetisk, och på sikt sannolikt också skadlig genom att den utsår rädsla för att vara oliktänkande. Vetenskap är sakargument som möts. Vi vet att klimatet har blivit varmare under de senaste 150 åren. Vi vet att människans utsläpp av växthusgaser spelar en stor roll för detta, men vi vet inte allt om hur klimatsystemet fungerar. I det långa loppet vinner de bra förklaringsmodellerna, och den långsamma processen får vi lita på.

Klimatfrågan är till sin natur ett maratonlopp. Utmaningen för forskarna vad gäller kontakterna med media och politiker kommer att finnas under lång tid. Ut med resultaten så fort och begripligt det bara går, men ingen ”overselling”, för det skadar förtroendet för forskningen och forskarna.