Paneuropeiska utlysningar med stort utbyte

Hon har det övergripande ansvaret för Vetenskapsrådets engagemang i EUROCORES, en internationell utlysningsform av forskningsbidrag som den europeiska samarbetsorganisationen ESF (European Science Foundation) ansvarar för.

— EUROCORES är ett bra exempel på hur man kan koordinera forskningen i olika länder. Samarbeten av denna typ motverkar den negativa fragmenteringen av europeisk forskning och gör det möjligt för projekt att komma till stånd som bara ett land ensamt skulle ha svårt att finansiera.

Tvåårigt samspel med ESF

Råden indikerar i den rundan sitt engagemang genom att utse vetenskapliga deltagare. Dessa deltar i workshops där temana vidareutvecklas till regelrätta program med utlysningar.

När det väl är gjort hamnar bollen ännu en gång hos de nationella forskningsråden, som nu definitivt måste ge besked om de vill medverka i programmet ifråga samt hur mycket pengar de vill bidra med.

Minst tre länder

Så är det äntligen slutbollat och det konkreta forskningsarbetet kan börja, drygt två år efter att processen startade.

Proceduren har fått kritik för att den är onödigt tungrodd och långdragen. ESF har därför dels beslutat att korta ned handläggningstiden dels skräddarsytt ett par varianter av eurocores enligt nedan:

• Top-cores: Intresserade organisationer får möjlighet att beställa eller ge förslag på specifika teman.
— Det innebära en top-down styrning, som nästan är ett skällsord i den svenska forskarvärlden, kommenterar Anna Sjöström Douagi. Men tanken är inte att alla teman ska tillkomma på detta vis, bottom-up principen ska även i fortsättningen vara den viktigaste.

• Handläggningstiden förkortas från 24 till 15 månader.
— Samma EUROCORES som förut, men mer slimmat. Workshoparna försvinner och remisstiderna i de nationella forskningsråden förkortas.

• ESF bistår med verktygslåda.
— För att tjäna tid köper intresserade nationella organisationer administrativa tjänster och support från ESF, till exempel ansökningsgranskning och hjälp med utlysningar.

Gemensam pott

— Låt säga att ESF:s tio-i-topplista ett visst år innehåller fyra projekt med svenska deltagare, samtidigt som Vetenskapsrådet bara ger pengar till tre, säger Anna Sjöström Douagi. Vad händer då med det där fjärde projektet där kanske England och Tyskland också medverkar och har fått sina delar finansierade?

Hittills har det hänt att sådana projekt har utgått, men nu finns ett förslag på hur problemet skulle kunna undvikas: gemensam pott. Förslaget är kontroversiellt och det är här det kan bli konflikt mellan de nationella och de internationella perspektiven.

— Istället för att lova stöd till ett bestämt antal svenska projekt skulle Vetenskapsrådet då stoppa låt säga två miljoner i en gemensam europeisk plånbok. Det kan innebära att svenska forskare får tillbaka exempelvis fyra miljoner — eller inget alls.

Man kan se potten som ett sätt att lägga band på pengar som egentligen är avsedda för svensk forskning. Man kan också se den som ett sätt att undvika kostsamt, tidsödande och onödigt dubbelarbete.

Pär Omling, Vetenskapsrådets generaldirektör, ser saken på det senare sättet.

— Det är en stor stötesten att så många kvalitetsmässigt högtstående projekt inte kan fullföljas för att pengarna från ett av de inblandade länderna har tagit slut, säger han. Gemensam pott är en nödvändighet för att systemet ska fungera optimalt. Då häller man helt enkelt pengar i programmen så länge det finns något att hälla. På det sättet blir det alltid de bästa projekten som kommer att finansieras.

— Det finns ett motstånd mot gemensam pott på flera håll, men utan effektiv samverkan klarar vi aldrig konkurrensen från USA och Asien.

Som ett steg på vägen mot en gemensam pott har ESF utarbetet en ny modell för att finansiera EUROCORES, ett så kallat "Open Funding System". Denna modell kommer att testas under nästa år.

Fortfarande okänt

Marianne Wikgren är ansvarig för engagemanget i eurocores vid Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. Hon konstaterar att kunskapen om de internationella utlysningarna ökar, men att ansökningstrycket fortfarande är högre på de nationella utlysningarna.

— Det som fortfarande är ganska okänt är den del av EUROCORES utlysning där forskarna själva ger ESF förslag på angelägna forskningsteman, säger hon. De vars teman går vidare har ingen formell förtur, men deras chanser till bidrag är förstås goda eftersom de är väl insatta i ämnet.

Vetenskapsrådet deltar i följande EUROCORES-program:

Levnadsmönster engagerar forskare i 20 länder

Uppemot hundra forskare från ett 20-tal länder är engagerade i eurocores-projektet Inventing Europe. Aldrig tidigare har det funnits ett tillnärmelsevis så stort internationellt samarbetsprojekt inom teknikhistorieämnet.

Thomas Kaiserfeld, professor vid teknik- och vetenskapshistoria vid KTH i Stockholm deltar i ett av de fyra delprojekten, European ways of life.

I allmänhet sätter forskningen fokus på producenter och konstruktörer, berättar Thomas Kaiserfeld. Det här projektet börjar i andra änden och undersöker istället hur konsumtionsmönster påverkar semestervanor, boendeformer och hushållsteknik. Han ansvarar för semesterdelen.

— Sommarställe är en ganska typisk skandinavisk företeelse, som bland annat har att göra med vårt transportväsen, konstaterar han.

Arbetet är än så länge i sin linda. Forskargruppen på runt 20 personer ska fördjupa sig i européernas levnadssätt från 1850 fram till idag. Nu ägnar de sig åt att läsa sekundärlitteratur och enas kring en gemensam begreppsanvändning så att framtida jämförelser ska bli meningsfulla.

— De gånger vi hittills har träffats har vi presenterat preliminära resultat och diskuterat hur vi gemensamt kan gå vidare. Samtidigt har vi trevligt, vilket inte är oviktigt för att samarbetet ska flyta bra.

Vetenskapsrådet har beviljat ekonomiskt stöd till projektets svenska del i fyra år.

Bildtext: Inom ett av de EUROCORES-projekt som Vetenskapsrådet stöder undersöker forskarna hur konsumtionsvanor påverkar livsmönstren, exempelvis våra konsumtionsvanor. Thomas Kaiserfeld, professor vid KTH, konstaterar att fritidshuset är vanligast i Skandinavien.

Text: Maria Leijonhielm. Foto: Jan Wikne