Vetenskapsrådet
Forska logga
En tidning från Vetenskapsrådet om forskningsfinansiering, forskningspolitiska frågor och forskningsinformation

Mobilitet för kvalitet

Det måste bli lättare och mer lönsamt för forskare att röra sig mellan olika lärosäten och länder. Det var deltagarna rörande överens om när Vetenskapsrådet bjöd in till en workshop på temat forskarmobilitet. Bättre karriärmöjligheter för disputerade och ett internationellt socialförsäkringssystem var ett par av förslagen för ökad rörlighet.
— Löser vi inte problemen med socialförsäkringssystemen kan vi tala hur mycket som helst om forskarrörlighet utan att något händer, sade Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet. Hur ska man kunna locka forskare att ta en tjänst utomlands om det betyder utförsäkring och förlorad pensionsrätt?

Hon fick medhåll av KTH-forskaren Anna Delin, som också efterlyste ett bättre stöd vid hemkomsten. Ett återvändarstöd för dem som varit på postdok utomlands ska vara på minst två år, tyckte hon, medan Gunilla Olivecrona, prodekanus vid medicinska fakulteten på Umeå universitet, ville gå längre.

— För att locka tillbaka dem som rest på postdok utomlands måste man kunna erbjuda forskarna självständighet och arbetsro att bygga upp något i en stark forskningsmiljö, sade hon. Då räcker det inte med ett stöd på två år, utan det behövs ett repatrieringsbidrag om flera miljoner som sträcker sig över minst fem år.

Minskad rörlighet med reform


Utvecklingen är alarmerande, ansåg Gunilla Olivecrona. Hon berättade att allt fler examinerade gör sin postdok inom universitetet och att intresset för att åka utomlands minskar, eftersom det ses som dyrt och otryggt.
Befordringsreformen har dessutom inneburit att rörligheten mellan lärosätena inom landet försämrats, menade hon:

— Under en sjuårsperiod på 1990-talet tillsattes en tredjedel av professorerna av externa sökanden hos oss, mellan 2000 och 2006 var det en på tio. Det kan inte vara till fördel för akademin på sikt.
Annars framhöll deltagarna bristen på karriärvägar efter doktorsexamen som det största hindret för rörlighet mellan olika svenska lärosäten.

Öka resurserna


— Glappet efter examen har gett osunda rekryteringsbanor, usla för rörligheten, sade professor Ann Numhauser-Henning, som utrett karriärvägar inom forskningen på regeringens uppdrag. Inte sällan får en examinerad forskare en tjänst genom att bli "inlasad" som lärare, eller genom att rekryteras direkt av seniora kollegor till en visstidsanställning som sedan omvandlas till en fast tjänst.

Utredningen Karriär för Kvalitet föreslår därför bland annat tydliga karriärsteg direkt efter examen, påpekade Ann Numhauser-Henning, liksom tydliga och attraktiva tjänster som utlyses i konkurrens.

För att lärosätena ska kunna inrätta riktigt attraktiva tjänster behövs dock mer resurser, framhöll bland annat Stefan Bengtsson, prorektor vid Chalmers.

— Hur ska vi kunna rekrytera toppforskare från utlandet när vi har så låga basanslag, när vi inte kan säga vilka externa anslag som ska finansiera deras forskningsgrupp i morgon, undrade han. Nittiofem procent av verksamheten i en forskargrupp kan ju vara externt finansierad.

Prioritera mera


Bjarne Kirsebom, minister för forskningsfrågor vid Sveriges permanenta representation i Bryssel, trodde dock inte att universitetens problem med rörlighet berodde enkom på bristande ekonomi eller autonomi.

— Trots att Chalmers har särskilda möjligheter genom sin stiftelseform har man inte använt de möjligheterna i någon större omfattning, sade han. Svenska universitet och högskolor måste utarbeta en tydlig strategi för internationellt samarbete och internationell rörlighet och våga ta ställning till vad man vill prioritera.

Just att prioritera och satsa ännu mer på starka forskningsmiljöer och konkurrensutsättning, trodde flera var lösningen för att öka rörligheten inom forskarvärlden. Pontus Braunerhjelm, kanslichef för Globaliseringsrådet, föreslog till exempel att man inrättar ett särskilt nobelanslag — en ännu större satsning än Linnébidraget.

Vid sidan av representanter för forskarvärlden, EU-administrationen,utbildningsdepartementet och olika myndigheter, fanns även personer från näringslivet på plats. De efterlyste mer fokus på hur man ska underlätta rörligheten mellan högskolevärld och näringsliv.

— Det är svårt att rekrytera excellens för oss, berättade Jacques Näsström, forskningschef vid företaget q-Med i Uppsala. Det svenska tvåförsörjningssystemet gör att det är svårt att få forskare att flytta, och dessutom är det knepigt att översätta meriter mellan högskola och företagsvärld.

Företagen behöver folk med industriell erfarenhet och som är bra på projektledning, konstaterade han, och bryr sig mindre om hur många studier någon har publicerat. Industriforskarna å andra sidan har problem att komma in i universitetsvärlden, eftersom industriforskning inte är meriterande bland akademiker.

— Det borde därför finnas anslag vid universiteten där industriell erfarenhet är meriterande, tyckte han, och ett system som välkomnar adjungerande professorer.

Ett längre referat av diskussionen vid workshopen Mobilitet för Kvalitet kan hämtas från Vetenskapsrådets webbplats www.vr.se.

Jessica Rydén
Senast uppdaterad: 2008-06-26

Om forskarmobilitet


Med forskarmobilitet anses såväl forskarnas möjligheter att röra sig mellan olika lärosäten nationellt, internationellt (geografisk rörlighet), som möjligheter att röra sig mellan näringsliv och akademi (sektoriell rörlighet).
Exakt hur rörligheten bland svenska forskare ser ut i dag är svårt att säga, eftersom det finns lite statistik på området. Enligt en studie från Högskoleverket var i genomsnitt 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna kvar vid det lärosäte där de disputerade, men det finns andra studier som pekar mot en högre rörlighet.